Logo HG

20 förväntansfulla adepter väntade på att bli underhållna och upplysta av den inspirerande ledarstilsexperten. Tanken var att jag skulle visa ett gäng blivande ingenjörer, civilingenjörer och arkitekter att det inte är under deras värdighet att sälja sina tjänster. Det finns nämligen en utbredd, möjligen inte statistiskt säkerställd, aversion hos dessa yrkeskategorier mot att ägna sig åt försäljning. Jag tyckte själv att jag hade kommit på en fantastisk pedagogisk modell när jag bad dem lista egenskaper hos en riktigt bra säljare och egenskaper hos en riktigt bra konsult. Efteråt undrade jag vad jag höll på med.

Gruppen kastade sig in i övningen och producerade ett riktigt bra resultat. Som förväntat såg båda listorna nästan exakt likadana ut. En riktigt bra säljare har ungefär samma egenskaper som en riktigt bra konsult. Ärlig, kompetent, lyssnande o.s.v. Min poäng gick hem och jag tror att gruppen kommer att se på säljare med en annan respekt i framtiden. Men så började jag fundera. Varför fokuserade jag på egenskaper när det är beteendet som är det viktigaste? Jag föll i samma fälla som många andra har gjort, när jag kopplade samman egenskaper med framgång inom ett visst yrke. Det finns väl inget som säger att en ärlig ledare blir en bra ledare?

Det kan vara korkat att såga av den gren man sitter på eller att bita den hand som föder en. Jag får en del av min inkomst från olika teambuildingaktiviteter och när jag hävdar att det är bluff, så kanske jag skjuter mig själv i foten. Nu ägnar jag mig inte åt att bluffa mina kunder eller åt att leda dåliga övningar. Under mina teambuildingövningar lär deltagarna känna både sig själva och sina arbetskamrater på djupet. Det jag menar är att teambuilding inte med automatik gör att arbetet flyter på bättre, för i praktiken arbetar vi väldigt sällan i team.
 
Min definition av teamarbete är att ett antal människor arbetar tillsammans för att nå ett mål. Men det räcker inte med det för att kvalificera jobbet som teamarbete. Medlemmarna i teamet ska dessutom vara så beroende av varandra att den ene inte kan utföra sitt arbete om inte övriga teammedlemmar gör sitt.
 

Jag vet att Ju Jutsu Kai är en träningsform och inte blodigt allvar. Lik förbaskat var jag jättenervös när det var dags att gradera till grönt bälte. Min uke (graderingspartnern) och jag hade inte tränat speciellt mycket tillsammans, men jag tänkte att det inte skulle spela så stor roll. Om teknikerna satt borde det inte göra så stor skillnad vem jag graderade med. Det skulle visa sig att jag hade både rätt och fel.
 
Jag tog det gröna bältet, så jag hade rätt. Det gick att gradera utan att vara extremt samtrimmad med graderingspartnern. Jag hade också fel, insåg jag när jag fick examinatorns kommentar. ”Det syns att ni inte är lika samtrimmade som F&M”, sa den svartbältade examinatorn och syftade på ett annat par som graderade samtidigt.
 
Tags:

Chefen hade samlat avdelningen för att göra alla medarbetare delaktiga i strategiarbetet. I vanlig ordning serverades det fika och efter workshopen skulle det bli gemensam lunch. Min roll var att hålla ångan uppe under workshopen, men först skulle chefen presentera företagets övergripande strategi. Ljuset dämpades och den stora väggskärmen lystes upp av företagets logotype och texten Strategi 2009-2014. Chefen gav en inspirerande presentation av företagets affärsidé, visioner och mål. Strategin för hur mål och vision skulle uppnås upptog ungefär hälften av presentationen. Chefen avslutade med att fråga om det fanns några frågor och jag gjorde mig beredd att ta över. Ingen av oss förväntade sig att det skulle komma några frågor, men det gjorde det och stämningen i lokalen blev obehagligt kylslagen.

Ungefär i mitten av salen satt en man i trettioårsåldern och räckte upp handen. Chefen uppmärksammade detta och gav honom ordet. "Jo", sade mannen, "jag undrar varför vi sitter här? Måste vi vara med på den här strategiskiten? Räcker det inte att du och ledningsgruppen sysslar med sånt?" Alla i salen kunde se hur chefens ansiktsfärg fick en rödare nyans och jag misstänker att de som satt längst fram kunde förnimma rök från chefens öron. "Det är väl viktigt att alla är delaktiga i företagets strategi så att vi tillsammans kan utveckla företaget?", försökte chefen. Det lät ganska bra, men när jag smakar på meningen några gånger så dryper den av corporate bullshit.

"Du är ett unikum!", sa min dåvarande chef. "Det kvittar vilken roll du får eller vilken arbetsuppgift du har, så gör du precis samma sak." 
 
Jag var inte riktigt på det klara med om jag fick en komplimang eller om det var en subtil åthutning. Min självbild var väl att jag var multikompetent och kunde hantera alla utmaningar som jobbet medförde. Nu antydde min chef att jag var ganska fyrkantig och rigid när jag angrep precis alla utmaningar på samma sätt. En något mer ödmjuk människa hade kanske funderat på någon form av förändring, men jag  hade lite för höga tankar om mig själv för det. Jag tog chefens ord som beröm och fortsatte göra som jag alltid hade gjort.
 

Med tre terminers träning i Ju Jutsu Kai i kroppen och med det eftertraktade gröna bältet runt midjan, klev jag in i dojon (träningslokalen). Den här gången skulle jag inte träna själv utan vara hjälpinstruktör under barnträningen. Det innebar att jag skulle vara kastdocka när instruktören visade olika tekniker för barnen, eller monisarna som vi säger. Mon-systemet innehåller de tekniker som barn mellan 9 och 13 år gamla lär sig, därav benämningen monisar på de yngsta eleverna. Förutom den ärofulla uppgiften att vara kastdocka och falla snyggt, ska hjälpinstruktören hjälpa monisarna att få ordning på de olika teknikerna som tränas i Ju Jutsu Kai.

Vi hade en stor grupp och instruktören som ledde passet delade in barnen baserat på deras erfarenhet. "Tar du de gula", frågade han mig och jag svarade automatiskt "ja". Kanske inte helt genomtänkt med tanke på min korta erfarenhet, men det var inte läge att diskutera just då. Plötsligt skulle jag instruera själv. Jag gjorde som de instruktörer som är mina förebilder brukar göra och samlade mina elever på en linje för att ge dem instruktioner. Det påminde lite om att ge order till en pluton soldater, så jag fick lite användning av min reservofficersutbildning. Kapten Jonasson fick träda fram och inta dojon. Funkade halvbra.

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates