Häromdagen hade jag ett långt samtal med ett av mina barn, när hen plötsligt ilsknade till. Plötsligt ur mitt perspektiv alltså. Ungen hade säkert byggt upp ilskan länge. "Du pappa!", sa hen, "Vi gör så här. När jag vill ha dina råd så ber jag om dem. Fram tills dess låter du bli att trycka på mig din självpåtagna klokhet.". I det ögonblicket formulerades vårt oskrivna kontrakt om.

Det finns nämligen ett oskrivet kontrakt mellan föräldrar och barn. Kontraktet reglerar vad föräldrarna får bestämma och vad barnet får bestämma. Det upprättas vid födseln och är i stort sett oförändrat fram till puberteten. Vid denna tid tar sig barnet rättigheten att ensidigt skriva om kontraktet, vilket undantagslöst leder till gnissel och konflikt. Kloka föräldrar förhandlar om kontraktet och okloka föräldrar hävdar sitt tolkningsföreträde in absurdum.

Det som är kul har en alldeles särskild dragningskraft. Om vi bortser från överlevnadsinstinkten, verkar kul vara den primära drivkraften i vår del av världen. 

Redan små barn visar upp en form av tråkighetsallergi, som kan driva föräldrarna till vansinne. Det finns nog ingen förälder som inte har fått frågan "är vi framme snart?", under en lång biltur. Som förälder ställs man svars om man inte befriar barnet från det traumatiska tillstånd som kallas tråkighet. Påståendet "jag har tråkigt" förväntas leda till omedelbar respons från föräldrarnas sida. Det har samma höga prioritet som när Internet inte är tillgängligt.

Yngste sonen kom med en uppsättning pianonoter och frågade: "Pappa, klarar jag av att spela den här låten?". Jag kollade igenom noterna och tänkte att det borde gå bra, men det fanns ett lurigt parti med 32.e-delsnoter som jag var lite tveksam till. För den oinvigde kan jag berätta att 32.e-delar spelas ruskigt snabbt. Så snabbt att mina fingrar får problem. "Du klarar denna låt utan problem sa jag.", samtidigt som jag tänkte att det snabba partiet kommer inte att fungera.
 
Ett par dagar senare hörde jag sonen spela låtens snabba parti med bravur. Han visste ju inte att det inte skulle gå. Lite som humlan som inte vet att den inte kan flyga, om du är bekant med den liknelsen. Jag blev imponerad och stolt och det fick sonen veta. Då spelade han partiet ännu snabbare.