Med tre terminers träning i Ju Jutsu Kai i kroppen och med det eftertraktade gröna bältet runt midjan, klev jag in i dojon (träningslokalen). Den här gången skulle jag inte träna själv utan vara hjälpinstruktör under barnträningen. Det innebar att jag skulle vara kastdocka när instruktören visade olika tekniker för barnen, eller monisarna som vi säger. Mon-systemet innehåller de tekniker som barn mellan 9 och 13 år gamla lär sig, därav benämningen monisar på de yngsta eleverna. Förutom den ärofulla uppgiften att vara kastdocka och falla snyggt, ska hjälpinstruktören hjälpa monisarna att få ordning på de olika teknikerna som tränas i Ju Jutsu Kai.

Vi hade en stor grupp och instruktören som ledde passet delade in barnen baserat på deras erfarenhet. "Tar du de gula", frågade han mig och jag svarade automatiskt "ja". Kanske inte helt genomtänkt med tanke på min korta erfarenhet, men det var inte läge att diskutera just då. Plötsligt skulle jag instruera själv. Jag gjorde som de instruktörer som är mina förebilder brukar göra och samlade mina elever på en linje för att ge dem instruktioner. Det påminde lite om att ge order till en pluton soldater, så jag fick lite användning av min reservofficersutbildning. Kapten Jonasson fick träda fram och inta dojon. Funkade halvbra.

Hen satt där i stolen på andra sidan bordet och såg så där outhärdligt självbelåten ut. Vinkännaren som hade berättat om druvor och vindistrikt, för alla som råkade hamna vid samma kaffebord under konferensens många pauser. Det blev nästan en sport försöka placera sig utom hörhåll.

Som kursledare inom ämnet ledarskap borde jag kunna ignorera det irriterande exemplar av homo vetallting som satt snett framför mig, men jag är ju bara människa. När servitrisen kom in och berättade vad som stod på menyn, visade sig mina lägre instinkter. Jag vände mig mot vinkännaren och sa "Välj vin du, men prislappen får bara innehålla tre siffror.".

Det är inte ofta jag känner för att kyssa en servitris på en konferensanläggning, men den kvällen var jag på väg att göra det. Vinkännaren läste igenom vinlistan, hummade lite, strök sig över hakan, pekade ner i listan och sa "Jag föreslår att vi tar det här trevliga vinet.". Jag tror att servitrisen hade lyckats fånga stämningen runt bordet ganska exakt, när hon tillsynes helt oberörd svarade "Är ni säker på att ni vill ha ett sött, vitt vin till oxfilén?".

Jag tror att alla generationer har fått ta skit från föregående generation. De äldre har kritiserat de yngre för osunt leverne, omoraliskt beteende och allt möjligt annat som den härskande generationen tyckt vara förkastligt. Jazzen var ett fördärv. De korta kjolarna och bikinin var ett tecken på lösaktigt beteende. Elvis Presleys svängande höfter var höjden av omoral. Datorspel skapade ungdomar utan empati. Listan kan förmodligen göras oändlig och varje enskild punkt är troligen synnerligen orättvis. För tillfället är alfagenerationens särskilda hatobjekt den lata generationen. Jag ska därför dra min lans till försvar för de missförstådda 20-30-åringarna.

Vi kan börja med att studera föräldrarna till den arbetskraft som idag är mellan 20 och 30 år gammal. Låt oss kalla dessa föräldrar för statusgenerationen. Det här är ett gäng som växte upp när ekonomin hade tagit fart efter andra världskriget. För första gången någonsin hade medelklassungdomar eget rum och egen TV. Deras föräldrar skapade ett skyddsnät för dem och peppade dem att göra karriär. De blev den karriärsökande statusgenerationen. Titlar, tjänstebilar och villa blev statusmarkörer som styrde deras liv. Föga förvånande gick många in i väggen för att tillfredsställa ett aldrig sinande behov av prylar. Utan att veta det skapade de den klimatkris som nästa generation måste lösa.