Mae Ukemi, sa Sempai, och grep tag i träningspartnerns obi (fall framåt, sa instruktören, och grep tag i träningspartnerns bälte). Sedan gjorde han en volt över sin egen arm och landade med en smäll i mattan. I mitt huvud fanns bara en enda tanke: inte en chans att jag klarar det. I magen fanns motsvarande känsla: rädsla.

Min träningspartner som är starkare, smidigare och tuffare än jag, grep tag i mitt bälte och gjorde en dödsföraktande volt. Hon landade med en smäll i mattan och konstaterade att det var ett högt fall. Dessutom tjongade det i huvudet och kändes i nacken. Nu fick hela mitt flyktsystem frispel och jag kämpade febrilt med att försöka komma ur situationen. Efter en kortare instruktion från Sempai, gjorde jag något som motsvarar att sätta sig på sängkanten och luta sig ner mot kudden. Patetiskt.

Resten av träningspasset följde samma mönster. Jag tvivlade på min egen förmåga, så blockeringarna blev lama och ineffektiva. Nedläggningarna blev taffliga och fasthållningarna skulle inte fungera ens på en gammal dam med halvsidesförlamning. Sedan började min hjärna göra tendspaning framåt och ingjuta tvivel i mitt motivationssystem.

I Ju Jutsu Kai räknar man med att utövaren har orange bälte under 1-2 terminer innan det är dags att gradera till grönt. Det behövs den tiden för att lära sig nya tekniker och att höja nivån på det man redan kan. När jag tog det orange bältet bestämde sig mitt ego för att det borde räcka med 1 termin. Två av mina extremt målfokuserade träningskompisar tänkte samma sak och vi bildade en pakt. Grönt på en termin. Den ene träningskompisen känner du redan, för hon figurerar i berättelsen ovan. Den andre är lite stelare, men för övrigt av samma kaliber.

Trendspanaren hamnade i konflikt med egot

Min trendspanande hjärna är efter kvällens träning i konflikt med mitt ego. "Du kommer aldrig att klara grönt på en termin", säger trendspanaren. "Tänk vad pinsamt det skulle bli om du misslyckas", säger egot. "Dags för en realitycheck och att revidera målet", säger trendspanaren. "Dags att ta sig i kragen och träna mer", säger egot.

Just nu behöver jag ledarskap för att komma vidare. För den som är bekant med en modell som kallas Situationsanpassat Ledarskap, är det tydligt att jag håller på att passera gränsen mellan K1 och K2. På vanlig svenska betyder det att min mognadsnivå i Ju Jutsu börjar lämna nybörjarstadiet. Jag behöver för närvarande mindre instruktion och mer stöd, men jag vet inte riktigt var jag ska hitta det. Klubbens instruktörer är där för att instruera och det tycker jag att de ska fortsätta med. Stödet, peppningen och motivationsinjektionerna måste hämtas någon annanstans. Men var, jag har ju ingen chef att luta mig mot?

Till att börja med kommer jag att söka inåt, genom att gå in i min introverta tankebubbla. Där kommer jag att dissekera Ju Jutsutekniker tills jag förstår dem på djupet. Varje litet steg och varje liten vridning kommer att sättas på plats. Sedan kommer jag att visualisera mig själv när jag utför tekniken. Det kommer att se veckert ut för mitt inre öga.

I andra steget kommer jag att vända mig till pakten, d.v.s. de två träningskamrater som med en envis besatthet strävar mot målet grönt bälte i december. De kommer att ge mig skoningslös feedback på en plågsam detaljeringsnivå. De kommer villigt att låta mig lägga ner dem på mattan bara för att jag ska få träna. De kommer att glädjas åt paktens framgångar.

Investera i effektiva relationer

Vad kan vi då lära av denna historia? Jo, att även introverta, individualistiska analytiker behöver gruppens stöd ibland. I privatlivet investerar vi ganska mycket tid och energi på att bibehålla våra relationer med den närmsta familjen och vänkretsen. Hur kommer det sig att det inte får lika mycket utrymme i arbetslivet? På många arbetsplatser arbetar man hårt med att effektivisera möten och arbetsformer. På köpet får man effektiva grupper och ineffektiva relationer. En ganska dålig lösning, tycker jag.

Vi behöver vrida synsättet på arbetsplatsen så att vi investerar i effektiva relationer precis lika mycket som vi investerar i effektiva arbetsformer. Det är den närmaste gruppen som kan ge stöd och energi när det behövs. Visst skulle jag önska att även chefer hade tid att ägna sig åt det, men dygnet har bara 24 timmar.