Jag stod i dojon (träningslokalen) och skulle utföra en försvarsteknik som jag gjort många gånger tidigare. Uke (min träningskompis som anfaller) gjorde vad hen skulle, men ingenting fungerade för mig. Under träningspasset blev jag sämre och sämre. När instruktören med glimten i ögat påpekade att mina cirkulära sparkar skulle passa bättre på en fotbollsplan, var jag på väg att ruttna ihop. Med den här låga kvalitén skulle jag aldrig kunna gradera i december.

För att min frustration ska kunna bli riktigt begriplig måste vi nog backa några månader, till början av terminen. Jag och två träningskompisar hade graderat från gult till orange bälte i Ju Jutsu Kai. Det innebär att vi hade tränat i ett år. Vi är alltså nybörjare. För att komma till nästa nivå, grönt bälte, krävs det en till två terminer. Uppblåsta av det nya bältet gjorde vi en pakt som vi döpte till "grönt på en termin". Mitt ego tilltalades av detta mål och vi satsade hårt. Det blev extra träningspass och många, långa diskussioner när vi försökte förstå de djupare mekanismerna bakom en perfekt utförd Shiho Nage eller O Goshi. Nördigt värre.

På något sätt höll jag på att tappa drivkraften framåt och jag kunde inte förstå varför.

Den första halvan av terminen gick min utveckling åt rätt håll, men sedan kändes det som att den planade ut. Jag märkte att jag blev frustrerad när träningspassen inte ledde mot målet och mina tankar började ta formen av "tänk om det inte går". På något sätt höll jag på att tappa drivkraften framåt och jag kunde inte förstå varför. Var fanns glädjen i träningen? Vart hade energin tagit vägen? Varför stod jag i dojon och sparkade så fruktansvärt dåligt?

Som så många gånger förr sökte jag svaret inom mig. Jag gick in i min introverta bubbla och försökte föreställa mig olika framtidsscenarier. Ett scenario är efter graderingen när jag får ta emot det gröna bältet. Den känsla jag tror att jag kommer att ha då är lättnad. Inte glädjen av att ha lyckats, utan lättnaden av att inte ha misslyckats. Ett annat scenario är träningen under nästa termin när jag får utforska nya tekniker. Känslan är nyfikenhet och glädje. Ett tredje scenario är när jag står i dojon som hjälpinstruktör på mon-träningen (åldern 9-13 år). Känslan är djup tillfredsställelse och stolthet när jag ser ett barn utföra en teknik och lyckas. 

Så jag hade hamnat i det märkliga läget att mitt målfokus fördunklat glädjen.

I dessa scenarier hittade jag en sanning om mig själv som jag borde varit mer medveten om. Målet "grönt på en termin" handlar för mig inte om "grönt på en termin". Det handlar om att få fortsätta utforska Ju Jutsun och kanske om att bli en aning starkare och smidigare på köpet. Om jag tvingas träna ytterligare en termin med orange bälte kommer jag att känna att jag står stilla. Då får jag inte utforska nya tekniker, utan bara upprepa den senaste terminens träning. Känner jag mig själv rätt kommer jag att tröttna då. Jag kommer nämligen på mig själv med att bygga upp ett nytt scenario: om jag missar graderingen kanske jag skulle börja utforska aikido (en annan kampsport).

Så jag hade hamnat i det märkliga läget att mitt målfokus fördunklat glädjen. Därför bestämde jag mig för att byta fokus. Jag bad en av våra instruktörer om hjälp att gå igenom hela graderingsprotokollet med mig. Det blev en skön bekräftelse på att jag nog är färdig för att gradera till grönt bälte. Självklart är det ingen garanti, men jag kan känna att jag har gjort vad jag kan för att förbereda mig. Nu har jag några veckor kvar tills det är dags och dessa veckor ska jag bara njuta av träningen. Jag ska utforska teknikerna och försöka nå det som inom Ju Jutsu Kai kallas för hög teknikförståelse.

Kanske skulle vi omvärdera kraften i den inre resan och se den som målet i sig.

När jag skriver denna högst personliga betraktelse, kan jag inte låta bli att undra hur många människor därute som tappat glädjen på grund av felaktigt satta mål. Mål som handlar om att visa omgivningen att man duger, snarare än mål som är etapper på en inre resa. Jag har skrivit om målstyrningens brister i andra artiklar, så jag ska inte upprepa mig. Men tänk om det inte bara är så som jag har hävdat, att målstyrning är en ganska kass form av ledarskap. Tänk om det är värre än så och att målstyrning är en ren glädjedödare.

Kanske skulle vi omvärdera kraften i den inre resan och se den som målet i sig. Hur skulle utvecklingssamtalen se ut om första frågan var "hur ser din inre resa ut och hur kan jag hjälpa dig att genomföra den?"?