Jag hade tillbringat mer tid på Malmö Aviation mellan Sturup och Bromma, än jag hade tillbringat med familjen. Sömnbalansen var beroende av att jag fick sova på flyget, så det första jag gjorde vid incheckningen var alltid att undvika eventuella kollegor som skulle med samma plan. Ibland somnade jag i taxin mellan Bromma och kontoret, en resa på 15 minuter.

Vi väntade vårt tredje barn, men det hindrade inte mig från att gå in och täcka upp för min chef som skulle vara föräldraledig. Det blev bara tre veckors semester den sommaren och det gick inte en dag utan att telefonen ringde. Jag minns att vi besökte en medeltidsby på Bornholm och familjen fick ständigt vänta på mig, för det fanns ju alltid ett telefonsamtal som skulle hanteras.

Ångest

Foto Stefano Pollio på Unsplash

 

Det sista ledningsgruppsmötet jag höll var en ren parodi på ledarskap. Jag halvlåg i en stol och konstaterade att jag inte hade någon energi kvar. Sedan kraschade jag rakt in i väggen. När jag träffade min samtalsterapeut på företagshälsan, så tog hon mig i handen och ledde in mig till läkaren. Sjukskriven en månad i första svepet. Det skulle bli ett halvår.

En tolva whisky på fastande mage

Magsmärtor och ångestattacker avlöste varandra. Det kändes som att gå omkring i en dimma inte olik den man kan uppleva efter 12 cl whisky på fastande mage. Bomull i pannloben. Det kognitiva systemet var mer eller mindre bortkopplat. 6 månaders sjukskrivning följt av 6 månaders arbetsträning innan jag var uppe i 100% arbetstid. Det kanske är en förskönande beskrivning, för jag var bara uppe i 75% av min forna kapacitet.

Det har nu gått 13 år sedan min ofrivilliga resa in i väggen och jag aktar mig noga för att gå på mer än 80% kapacitet. Sedan 11 år tillbaka är jag egenföretagare och jag har möjligheten att själv välja hur mycket och hur intensivt jag ska jobba. Jag vet att två dagars ledningsgruppsutveckling måste följas av en dag utan planerade aktiviteter. Skulle jag missa det så säger kroppen ifrån genom att vrida runt en kniv i magen och starta upp samma stresspåslag som våra förfäder fick när de var jagade av rovdjur. Skillnaden är att stresspåslaget inte klingar av när det påhittade rovdjuret är borta. Det är som om den ventil som ska dränera bort stresshormonerna (eller vad det nu är som cirkulerar i kroppen) är igensatt. Det tar en hel natts obruten sömn för att komma ner i varv. Men, vem kan somna med ett sådant påslag?

Jag skulle vilja prata med mitt yngre jag

Jag skulle gärna vrida tillbaks klockan och ändra det destruktiva beteendet som ledde fram till den brutala kraschen med väggen. Det finns stunder när jag skulle vilja ta mitt yngre jag i kragen och vråla "din dumme f-n" i örat på honom. Mitt yngre jag skulle behöva höra att det inte finns något glamouröst i att vara ständigt påkopplad och uppkopplad i arbetsgivarens tjänst. Belöningen för min höga ambitionsnivå blev att leva resten av livet som en 75-procentare som aldrig mera skulle nå full arbetsförmåga. Jag fick knappast någon uppskattning från arbetsgivaren och det var inte jag som blev årets medarbetare för mitt uppoffrande arbete.

I likhet med många andra som delar min erfarenhet, har jag blivit mycket uppmärksam på kroppens signaler. När jag börjar tappa kontakten med min hjärna, d.v.s. det börjar bli svårt att tänka, så stänger jag av direkt. Jag vet att det är ett varningstecken. När ångesten river i kroppen utan anledning, så försvinner jag in i min introverta bubbla och försöker få kontakt med mina kognitiva funktioner. På ren svenska betyder det att jag försöker tänka på något annat och rikta fokus bort från ångesten.

Men har det inte kommit ut något positivt ur erfarenheten av att köra i full fart rakt in i väggen? Nej, jag tror inte det. Visserligen har jag lättare för att hjälpa hårt stressade adepter, eftersom jag kan hämta exempel från min egen verklighet, men priset har varit högt. Nu tror jag inte att jag hade varit lyckligare om jag aldrig hade varit sjukskriven för en stressrelaterad åkomma. Om jag räknar de ångestfyllda ögonblicken och nätterna med störd sömn, så är de i minoritet. Jag låter inte den delen av min personlighet definiera mig. Att vara lycklig innebär för mig inte att vara helt utan krämpor. Nej, lyckan ligger i att acceptera kroppens nuvarande status som ett normaltillstånd. Hjärnan kunde varit mer sparsam med vissa tankar och tillhörande duschar med vissa substanser, men på det hela taget mår jag bra.

Dagens storföretag påminner om Milgrams lydnadsexperiment från sextiotalet

Även om jag inte upplever några större positiva effekter av min resa, så har den definitivt påverkat min syn på livet, på arbetet och på vad ledarskap handlar om. Jag har svårt att förstå varför så många företag har så många chefer som ägnar sig åt att skapa ett ohälsosamt tryck på de anställda. Det sätts upp mål som ska nås och när det inte går betraktas det som ett misslyckande. Trycket ökar och det verkar vara sällan som man ifrågasätter målens rimlighet. Det hela påminner om Stanley Milgrams lydnadsexperiment från början av 1960-talet, där försökspersoner i vissa fall utdelade dödliga elchocker till en annan människa. Det var naturligtvis fejkade elchocker, men det visste inte försökspersonerna.

Utan att kunna bevisa det, så påstår jag att ju längre bort ägarna kommer från den dagliga verksamheten, desto högre tryck kan chefer sätta på de anställda. I små ägarledda företag möter jag en mycket större känsla för personalen än jag jag gör hos stora börsnoterade företag. Småföretagaren har en relation till alla sina anställda och det påverkar empatin i företaget. I det stora företaget har man bytt ut relationerna mot excelark och nyckeltal och det påverkar hur människor mår. Jakten på att generera vinster till aktieägarna har blivit viktigare än sökandet efter lycka.

Jag hoppas och tror att den generation som är på väg ut i arbetslivet idag, ska skapa en humanare syn på arbete. Jag hoppas och tror att morgondagens arbetsplatser ska ha som sin viktigaste funktion att låta sina anställda utvecklas och söka lyckan. Jag är övertygad om att vi behöver fler chefer som vågar vägra trycka sina medarbetare sönder och samman för att uppfylla påhittade ekonomiska mål. Jag är lika övertygad om att vi behöver fler medarbetare som vågar vägra bli söndertryckta.