20 förväntansfulla adepter väntade på att bli underhållna och upplysta av den inspirerande ledarstilsexperten. Tanken var att jag skulle visa ett gäng blivande ingenjörer, civilingenjörer och arkitekter att det inte är under deras värdighet att sälja sina tjänster. Det finns nämligen en utbredd, möjligen inte statistiskt säkerställd, aversion hos dessa yrkeskategorier mot att ägna sig åt försäljning. Jag tyckte själv att jag hade kommit på en fantastisk pedagogisk modell när jag bad dem lista egenskaper hos en riktigt bra säljare och egenskaper hos en riktigt bra konsult. Efteråt undrade jag vad jag höll på med.

Gruppen kastade sig in i övningen och producerade ett riktigt bra resultat. Som förväntat såg båda listorna nästan exakt likadana ut. En riktigt bra säljare har ungefär samma egenskaper som en riktigt bra konsult. Ärlig, kompetent, lyssnande o.s.v. Min poäng gick hem och jag tror att gruppen kommer att se på säljare med en annan respekt i framtiden. Men så började jag fundera. Varför fokuserade jag på egenskaper när det är beteendet som är det viktigaste? Jag föll i samma fälla som många andra har gjort, när jag kopplade samman egenskaper med framgång inom ett visst yrke. Det finns väl inget som säger att en ärlig ledare blir en bra ledare?

En lång lista av ledaregenskaper

Tanken att framgångsrika ledare skulle ha vissa egenskaper kan spåras tillbaka till 1800-talet och vi har inte riktigt kunnat frigöra oss från tanken. Thomas Carlyles bok On Heroes, Hero-Worship, and The Heroic in History från 1841 är ett exempel på detta (källa: Wikipedia). En inte alltför vågad gissning är att egenskapsteorin har betydligt äldre rötter än så. Tanken på att det bara var adelsmän som kunde bli officerare har funnits länge. Exakt vilka egenskaper dessa adelsmän hade är inte riktigt klarlagt, men de hade väl inte blivit adelsmän utan vissa egenskaper som lyfte dem över allmänheten?

Under 1900-talet studerades personliga egenskaper i förhållande till ledarskap på ett systematiskt sätt. Ralph Stogdill menade 1949 att följande egenskaper särskilde en ledare från den genomsnittlige gruppmedlemmen:

  • intelligens
  • vakenhet
  • insikt
  • ansvar
  • initiativförmåga
  • uthållighet
  • självförtroende
  • sällskaplighet.

Han menade också att dessa egenskaper inte är det enda som avgör om en person blir ledare. Det krävs att respektive egenskap också är relevant i situationen.

Stogdill har många efterföljare och den som är intresserad kan söka på namn som Mann; Lord, DeVader & Alliger; Kirkpatrick & Locke; Zaccaro, Kemp & Bader. En annan intressant infallsvinkel är forskningen på personlighet. En av de mest accepterade teorierna för att beskriva personlighet, "Big Five Personality Factors", antyder att extraversion är den faktor som har starkast association till effektivt ledarskap. Därefter följer samvetsgrannhet, öppenhet och låg neuroticism.

En tes som måste ifrågasättas

Vad är det då som gör att jag så starkt ifrågasätter en tes som backas upp av 100 års forskning? En tes som dessutom har stark förankring i det allmänna medvetandet. Tesen att vissa personer är medfödda ledare för att de har vissa egenskaper.

  1. För det första är listan över ledaregenskaper nästan oändligt lång. Även om vissa egenskaper lyfts fram mer än andra (intelligens, självförtroende, beslutsamhet, integritet och sällskaplighet) så hittar jag ingen tydlig riktning i resultaten.
  2. För det andra tar egenskapsteorin inte hänsyn till situationen. Vissa egenskaper kan vara bra i olika situationer. Jo, Stogdill såg detta redan 1949 men många andra har missat det.
  3. För det tredje hittar jag ingen pålitlig koppling mellan ledaregenskaper och hur bra resultat en ledare presterar. Likaså saknar jag kopplingen mellan ledaregenskaper och vilken påverkan dessa egenskaper har på medarbetarna.
  4. Min absolut största invändning är att egenskaper på något sätt är hårdkodade in i oss. De är svåra att ändra på. Det skulle innebära att vi inte kan utbilda eller utveckla ledare, för antingen har man ledaregenskaper eller så saknar man dem. Min erfarenhet talar emot detta.

Jag tror att vi istället för att diskutera ledaregenskaper, ska diskutera ledarbeteenden. Det kan mycket väl finnas en koppling mellan egenskaper och beteenden, men beteenden är något vi själva väljer. Extraverta och introverta ledare har säkerligen olika beteenden, men vi måste se till situationen och människorna innan vi kan avgöra vilka beteenden som är de rätta. De rätta beteendena i varje situation kan vi lära oss, oavsett vilka egenskaper vi har.

 

Lästips: Northouse, P. G. (2010). Leadership – theory and practice. Fifth edition. London: Sage Publications.