"Ärligt talat", sa hen och såg uppgiven ut, "jag tycker inte att det är roligt att gå till jobbet längre.". Personen mitt emot mig på det ganska stökiga fiket slog ut med armarna. "Jag trodde att livet skulle ha mer att bjuda på än det här."

Vi hade träffats för att diskutera ledarstilsutveckling och jag hade laddat för att sälja in mina tjänster. Istället hamnade jag i en djup diskussion om livet, döden och allting däremellan. Berättelsen jag fick höra var inte ny, men den var ändå fascinerande. Det var en berättelse om akademisk utbildning, om en karriär som avstannat, om barn som flyttat ut och om ett kärleksliv där passionen försvunnit för länge sedan. Men mest var det en berättelse om en människa som inte längre fick energi av att gå till jobbet.

"Det låter väl löjligt i dina öron,", sa hen, "när det finns så många människor som saknar arbete eller som vantrivs på jobbet varje sekund. Men jag vantrivs inte och mina arbetskamrater är jättebra. Det är bara det att jobbet inte ger mig någon energi längre.". Vi fortsatte att prata om drömmar och besvikelser. När man helt plötsligt är den äldsta generationen i familjen och när ens vänner och bekanta börjar lämna jordelivet, finns det inte så mycket att se fram emot.

Samtalet blev mörkare och mörkare. Jag kände att jag höll på att dras med i den nedåtgående spiralen. Vi var ungefär lika gamla och även om jag ännu inte är den äldsta generationen i familjen, var det inte så svårt för mig att förstå den känslan. Jag har förmånen att ha tonårsbarn hemma och det håller mig ung. Å andra sidan var det inte så länge sedan en jämnårig kusin avslutade sin levnadsbana.

"Det är nog så att jag alltid har fått energi ifrån jobbet och nu saknar jag det"

Jag hämtade en ny cappuccino med dubbel styrka och en stor, fet blåbärsmuffin. Ganska märklig reaktion mitt i det djupa samtalet, men jag behövde en paus och jag behövde något som triggade i gång hjärnans belöningssystem. Koffein, fett och socker är ingen dålig kombo. Min samtalspartner hämtade ett glas vatten.

"Du jag måste ställa en rak fråga.", sa jag och fortsatte utan att invänta någon bekräftelse. "Vad är problemet?"

Hen tittade på mig med ett ansiktsuttryck som signalerade att frågan inte riktigt hade gått fram. Jag formulerade om och sa "Varför är det ett problem att du inte får energi av att gå till jobbet?". Det blev en lång, lång tystnad. Jag kunde se att det jobbades med frågan, så jag satt tyst och bekantade mig med cappuccinon. Hur tusan kan man få till ett så snyggt löv i lite mjölkskum?

Svaret kom långsamt. "Jag vet inte. Det är nog så att jag alltid har fått energi ifrån jobbet och nu saknar jag det." Jag väntade en stund och sedan frågade jag "Vad är det du saknar, arbetsglädjen eller energin?". "Energin i att befinna mig i flow.", svarade hen tvärsäkert. "Du vet den där känslan som uppstår när allting bara flyter på och tiden inte finns. När man blir gud i sitt eget universum. Det saknar jag."

"Då kanske du ska fortsätta den tanken och jaga rätt på situationer där du kan uppleva flow och hämta energi utanför jobbet.", sa jag. "Jag är ju varken psykolog eller terapeut och jag vet inte om det finns någon medicinsk diagnos på ditt tillstånd. Men om det fanns, så skulle jag tippa på att det kallas för att vara uttråkad." Hen skrattade och svarade "Du har säkert rätt. Det är inte jobbet som är problemet. Jag har arbetat med i stort sett samma sak i hela mitt yrkesverksamma liv. Det är inte rimligt att varje dag skulle vara fylld av energi, flow och nya upplevelser." Hen tystnade, drack upp sitt vatten och reste sig upp. "Nu blev jag kissnödig." Ibland får man lite mer information än man behöver. Hen gick iväg, gjorde det som behövdes i situationen och kom tillbaka med en påfylld kopp kaffe.

Dags att definiera om problemet och börja spela bridge

"Vad gör du själv för att hämta energi?", frågade hen, "Du måste väl också uppleva att jobbet inte riktigt ger samma kick som för 20 år sedan?". Jag berättade om utmaningarna i att vara tonårsförälder till en sladdis när de två äldre syskonen lämnat boet. Hen fick ta del av min resa in i den argentinska tangon tillsammans med min fru och av mina försök att utöva ju jutsu utan att skada mig. Det blev en lång rundgång innan jag lyckades hitta fram till kärnan. "Jag hämtar energi när jag skriver och när jag får utforska nya företeelser."

Jag vet inte vad det var i min berättelse som hen gick igång på, men det syntes en ny glöd i ögonen. "Vet du?", sa hen, "Jag tror att du har gett mig en knuff i rätt riktning. Det är dags att börja spela bridge igen och det är dags att berätta för min livspartner hur viktig hen är för mig. Jag ska ta ett snack med min chef och anmäla mig som mentor i företagets utvecklingsprogram för unga talanger." Nu bara sprutade det ut idéer och jag är inte så säker på att alla kommer att realiseras, men något hade hänt. Hen hade på något sätt definierat om problemet och sin livssituation. Plötsligt fanns det en chans att känna flow igen. Det nuvarande jobbet var trots allt acceptabelt och uthärdligt.

Samtalet ebbade ut och vi skildes åt. Det var inte förrän jag satt i bilen på väg hem som jag insåg att jag hade glömt bort att sälja in mina tjänster. Ibland är det givande att lämna konsultrollen och bara vara medmänniska.