"Kolla in den häcken! Dom brösten är inte och leka med ... jo förresten, det är dom. Ha, ha. Du skulle aldrig våga." Kanske finns det killar som känner igen sig i dialogen och säkerligen finns det killar som aldrig skulle ta orden i sin mun. Citatet är hämtat från min ungdom på 70-talet, men jag tror inte så mycket har förändrats.

På vissa arbetsplatser har man en "rå men hjärtlig ton". Det brukar innebära att vissa individer tar sig rätten att kränka andra individer, medan den kränkte förväntas gilla det. "Har du ingen humor?", säger man och den kränkte biter ihop och mår dåligt. Både på krogen och på arbetsplatsen signalerar gruppen att beteendet är accepterat eftersom man inte reagerar och säger ifrån. Det är dags för lite grupptryck!

I Sydsvenska Dagbladet (2017-03-03) finns en debattartikel om killars tafsande på tjejer. Parallellt pågår en diskussion om åtgärder mot mobbning på arbetsplatsen. Jag tror i grunden att det är exakt samma mekanismer som ligger bakom tafsande på krogen och mobbning på arbetsplatsen: förövaren tror att det gör honom eller henne till hjälte i gruppen.

Maslow500Abraham Maslow publicerade sin behovsteori (Hierarchy of needs) 1943. Enligt Maslow måste ett lägre liggande behov tillfredsställas innan ett högre liggande behov kommer upp på ytan. Om vi antar att tafsande och mobbning hamnar i kategorin självförverkligande, borde vi kunna påverka det beteendet genom att gå in på en lägre liggande behovsnivå och dra undan mattan där. Om gruppen slutar att ge positiv respons på beteendet, alltså slutar att visa uppskattning, kommer beteendet troligen att släckas ut. Om vi dessutom hotar med repressalien att utesluta förövaren ur gruppen, borde det negativa beteendet upphöra ganska omedelbart.

Jag har läst berättelser om kulturer i historien som tillämpat dödsstraff. Straffet verkställdes genom att förövaren uteslöts från stamgemenskapen, vilket ofta var lika med en långsam död. Vi har tillämpat samma straff för prostitution i Sverige. Utslängd utanför stadsmuren överlevde inte kvinnan, vars enda brott var att tillfredsställa mäns behov av utlösning. Min erfarenhet är att arbetsgruppens oskrivna normer har större påverkan på medarbetarnas beteende, än vad chefen har. På samma sätt har den egna gruppens beteende större påverkan på vårt beteende, än vad samhällets bestraffningsapparat har. Jag tror ju inte att jag ska åka fast, men risken att uteslutas från gruppen är mer skrämmande än samhällets lagar.

Men, säger vän av ordning, är det inte samhället som ska bestraffa? Om vi höjer straffsatserna så blir folk avskräckta. Nja, det är nog inte helt säkert. Vi kan ta fortkörning som exempel. Det händer att jag överskrider hastighetsgränserna och ibland får jag böter. När jag berättar om det för mina vänner, alltså för den gruppen jag tillhör, så skrattar alla och säger "shit happens". Det blir inga sociala repressalier från den egna gruppen, alltså är beteendet att köra för fort accepterat och kan fortgå. Visst skulle hotet om ett mångårigt fängelsestraff vara avskräckande, men det måste finnas en rimlig balans mellan samhällets straff och brottets art.

Behavioristerna menar att ett beteende upprepas om jag får något jag vill ha eller slipper något jag vill undvika. Ett beteende släcks ut om jag får något jag inte vill ha eller om jag förlorar något jag vill ha kvar. Så en rejäl avhyvling av gruppen eller en potentiell uteslutning bör få även den mest förhärdade tafsande mobbare att tänka om.

Så, min slutsats blir att tafsande på krogen och mobbning på arbetsplatsen kommer att upphöra om den närmaste gruppen signalerar att det inte är ett acceptabelt beteende. Jag tror på människans inbyggda godhet och jag är övertygad om att varken du eller jag tycker att kvinnor ska kränkas och att arbetskamrater ska trakasseras. Du och jag må vara lite klokare än genomsnittet, men det finns tillräckligt många som är som vi. Låt oss tillsammans reagera öppet, direkt och kraftfullt på alla typer av kränkningar, så kommer de att upphöra.